…The Amazing Race

20:e Januari var det dags för en visa run, men denna gång så gick resan inte till staden som gud glömde, Penang, utan till Kuala Lumpur, för det måste ju vara bättre. Resan avgick på söndagen kl 07.30 med minibuss, och redan dagen innan så ångrade jag det djupt. Varför ska man vara dumsnål för. Minibussen kostade 1500 baht medans flyg skulle gå på strax över 3000 baht. Totalt 80 mil skulle betas av med buss. Men tack och lov så var det bara minibus till Hat Yai, där vår (Jag, Peter, Anders och John) berömda utgång gjorde sig påmind. Minibussen dit gick jävligt fort, och än en gång så sitter man bara och skakar på huvudet och undrar hur i helvete dom vågar. Det måste ju vara så att dom är fullständigt inkompetenta gällande trafik faror och vad som kan tänka sig luras bakom ett krön. Allt för att komma fram så fort som möjligt och tjäna nån extra hundralapp baht. Resan från Krabi (var tvungen att åka dit först) till Hat Yai tog ca 4.5 timme, och väl där så var det bara att vänta till kl 19. Kom fram 15.40. Men nästa buss var iaf en hyffsad buss med stora stolar som man kan luta tillbaka.

Knatade omkring lite, och bakom hörnet så uppenbarade sig det hotel där vi bodde förra gången, och kände genast igen sig. Gick till Lee Garden Plaza, där ett bombdåd ägde rum på McDonalds i slutet av Mars förra året. Men det var inget jag oroade mig över, lullade bara runt och kollade lite, och sen tillbaka till turistbyrån och invänta bussen som skulle avgå kl 19.

Bussen kom och det var skönt att sätta sig i en rymlig stol utan behöva tränga sig bland andra, bara luta sig tillbaka och försöka sova lite. Skulle ju komma fram till Kuala Lumpur 04.30 på morgonen så det var en bit som skulle åkas. Kommer fram till gränsen, och det gick smidigt, stämplat och klart så var man inne i Malaysia med 90 dagar. Tänk om man ändå fick det när man äntrar Thailand, utan visum. 04.30 så stannar bussen vid ett ställe, där det står en massa indiska taxi män och vrålar att man ska åka i just deras taxi. Men, jag hade ju ordnat hjälp med detta. En herre vid namn Tomas som skulle plocka upp mig, köra mig till ett hyffsat hotel, hjälpa mig med visum papper och hela den biten. Han kom och plockade upp mig och körde mig till ett nyöppnat hotel vid namn Elenga Hotel. Ligger väl ca 5 minuters bilfärd från Petronas Twin Towers. Gick och lade mig på en gång, och vid 10.30 på morgonen kom Tomas och hämtade upp mig för att åka till thai ambassaden. Och herre min jävlar vad folk det var där, en låååång kö långt ut på trottoaren utanför ambassaden, men lyckligtvis hade Tomas redan ordnat kölapp så det var bara att knata förbi vakten, och in på kontoret på en gång. Dock så hade mitt nummer redan ropats upp för ca 10 nummer sedan, men jag gick bara upp till en ledig lucka och sa att jag var på toa, inga problem. Lade fram mit pass, betalade, fick kvitto, sen var de klart. Tog mindre än 5 minuter.

På eftermiddagen så tog han med mig på diverse ställen som jag kunde ta kort av, lite landmärken och sånt, det var riktigt sjysst av honom. Så jag fick se Twin Towers på dagen, och på kvällen, men också åka till Batu Caves som låg lite utanför. Och gå upp för en lång trappa in i stor grotta. 272 branta trappsteg, det tog musten ur sen, och längs vägen satt apor på räckena och tittade på alla turister. Men det var inte så märkvärdigt där uppe, längst in i grottan så var det ett litet tempel eller va det var. Gick ut igen, sen så körde han oss till värmekällor där många tydligen tvättar sig och duschar. Vatten som enligt honom ska ha helande krafter och så vidare. Så medans jag sitter där och väntar, så ser man en massa indier som springer runt i vita kalsonger och hinkar med vatten. Inte direkt en syn man vill se frivilligt. Usch… Efter det så åkte vill till ett ställe där han gillar att dricka te, ett pakistanskt ställe, och jag måste säga att alla såna där ser tämligen suspekta ut för diverse saker. Inne hade dom mat buffee med en massa olika rätter med märkliga namn. Maten var minst sagt inte god någonstans. Det var första och sista gången jag testar pakistansk mat. Maten i övrigt där är inte mycket att hänga i granen, blev McDonalds första dagen, och det är inte heller gott, men bättre än det inhemska och det säger ju då en del.

    

    

    

    

    

    

    

    

Andra dagen så var jag inne i stort sett hela dagen, och kollade på TV och satt på nätet. Orkade bara inte bege mig ut, hade ingen lust heller, ville bara hem. Planet hem gick på onsdags eftermiddagen, och fick skjuts ut dit av Tomas. Hjälpen som jag fick av Tomas och alla utflykter som han tog med mig på kostade mig 150 ringgit (ca 1500 baht), helt klart värt det med tanke på att jag aldrig vart i Kuala Lumpur så behövde jag den hjälpen.

Tur att man valde flyg tillbaka till Thailand, hade inte pallat att åka buss igen. Flygen tog ca 1.5 timme till Krabi, och där har thaiarna börjat med lite fulspel. Förut kunde man nämligen bli upphämtad av en minibuss till Lanta om det var dit man skulle, men nu är man tvungen att ta shuttle bus in till Krabi Town för 90 baht, för att sen ta en minibus för 400 baht till Lanta. Överpris helt klart. Klockan 17:50 på onsdags kvällen så kom jag tillbaka till mitt rum på Lanta. Så nu kan jag vara i Thailand i 3 månader till, efter det får jag göra samma sak igen, men då blir det nog Cambodia eller Laos.

    

Nattvy av Petronas Twin Towers.

Nattmarknad, sjukt trångt och mycket folk.

Oändligt med restauranger och stånd. Tokmycket folk.

Det var den resan till Malaysia, och Kuala Lumpur är ingen stad som imponerade mig direkt, men kanske var jag på fel ställen. Dörren är inte helt stängd till detta ställe, men det lär nog dröja innan jag åker hit igen. Men jämfört med Penang, så är det rena paradiset.

Over and Out // Rob

…Midnight Madness!

Så.. klockan hade blivit 16.00 och vi hade fått våra pass i handen. Och i passet var det iklistrat en lapp med vårt visum som blev godkänt. Så nu får vi vara här i 90 dagar, till och med den 20:e april. Och då lär vi ta oss in till Immigration Office i Krabi för att få nästa stämpel som ger oss ytterligare 90 dagar, och så lär vi nog göra var 90:e dag för att förnya visumet. Och antagligen lär vi punga ut med 1900 baht vid varje stämpel. Jobbigt. Men ser dom en chans att tjäna pengar så tar dom den, det gäller allting.

Nu var den långa väntan över och nu ville vi bara bort ifrån Penang och bort ifrån Malaysia illa kvickt. In i minibussen och säga hejdå till skitstället. Kändes gott.

Var skönt att se detta bli mindre och mindre ju längre bort vi kom. Och resan mot gränsen tog kortare tid kändes det som än när vi åkte in. Men kanske för att man lyckades, trots alla gupp, få lite blund i ögonen. När vi närmade oss gränsen körde stannade vi vid en butik där vi kunde växla in pengar, och fylla i en Arrival/Departure blankett. Och eventuellt handla lite i den enda taxfree butiken som fanns. Men som det är i Sverige så är det ingen taxfree, det var minst lika dyrt om på Seven Eleven, om inte lite dyrare på vissa saker, som exempel en Kit Kat 6-pack. Den var dyrare än på 7 / 11. Märkligt.

Vid gränsen gick allting hur smidigt som helst, inte alls som när vi skulle ta oss in i Malaysia. Men skönt att få stämpeln i passet så man fick komma in i landet igen, med 90 dagar att utnyttja. Så skönt att slippa bry sig om visumet de kommande 3 månaderna.

Efter stämplarna så var det bara att hoppa in i minibussen och bege oss igen. Och försöka få lite mer sömn. Men det var skönt att se Thailand igen, trots att det bara var 2-3 dagar sen vi lämnade landet. Det sjuka är, i Malaysia fanns det fan inga snygga brudar alls. Det var misär. Så fort man kommer till Thailand så är dom överallt, och leenden lyser upp tillvaron överallt, jämfört med alla griniga indier i Penang. Kommer aldrig sätta min fot där igen. Fy fan. Rekommenderar INTE någon att åka dit.

Men, nu var nästa anhalt Hat Yai igen, och i och med att det var kväll, så var vi tvungna att övernatta där. För sista bilfärjan över till Koh Lanta går vid 22 tiden, så den var bara att glömma. John visste exakt vart vi skulle i Hat Yai så det var skönt. Och vi hamnade på ett, vad jag tror, ett kinesiskt hotell som heter, Sakol Hotel, och det var riktigt sjysst faktiskt. Helt centralt, bra internet, dock fick man betala 10 baht/timme, rena rum och badrum. Var en banner uppsatt på toaletten där det stod ”Cleaned and disinfected”. Mycket trevligt. Och handdukar följde med rummet, fantastiskt. Inge deposit där inte. Dock var det stenhårda sängar, men helt okey. 680 baht per natt.

När vi hade checkat in, så gick vi ut för att äta en bit mat och handla lite rena kläder. Och efter det så var det tillbaka in på rummet för att vila lite, duscha och ta det lugnt. För sen skulle John ta med oss ut i Hat Yai och ta med oss på lite bar rundor. Första anhalt blev en bar som heter Western Bar Saloon eller nåt liknande, och det var faktiskt rätt sjysst där. Live musik spelades och det lät bra. Jag drack ingenting, bara två color, medan de andra herrarna gjorde i ordning en stor bucket. En liten ishink med sang som, cola och is. I övrigt så var det faktiskt en rök FRI bar, den första jag stött på i Thailand, och eftersom jag inte är rökare så var det riktigt skönt. Efter att ha setat där en stund och John började bli lite salongsberusad så säger han åt mig att han skulle ta med mig till ett ställe som jag inte kommer att glömma av resten av livet. Tänkte va fan har dom kokat ihop nu.

Vi gick alla ut och begav oss efter vår privata guide. Vi hamnde på ett ställe som heter Pink Lady. In i en skum gränd och upp för en trappa med lite neon ljus bredvid, och en mörk dörr. Hmm, vi gick in och John visste exakt vart vi skulle gå. Vi blev bemötta av en värdinna som sa att det var stängt, klockan var redan midnatt då. Och jag visste inte ännu vad det var frågan om, men hade mina misstankar då på väggen bredvid fanns en affisch med en rad tjej ansikten på. När värdinnan hade gått sin väg, så sa John, fuck it, vi går upp ändå. Så vi knatade upp för 2 trappor till nästa våning, där det fanns lite soffor med bord, och en lång och stor glasvägg med beklädda trappsteg på andra sidan. Och några var där och städade. Så det var stängt. Men i nästa rum så träffade John på nån manager eller de kanske rent av var ägaren till hela stället, där jag tror var nån form av bordell. John sa att vi kunde välja ut tjej och bada med i skumbad. Där vi skulle få en uppvisning. 1700 baht per person skulle vi få betala, men det var tok för dyrt så det blev inget. Dessutom så hade de flesta tjejerna redan dragit, fanns nån enstaka kvar som var på gång att gå också.

John var besviken, men det tog inte länge förrän han kom på nya idéer, så vi gick ut och raggade upp en tuktuk chaufför som blev vår privata chaufför för kvällen/natten. Nästa anhalt blev ett discotek, men det var mer ett litet uppträdande, med dansare och sångare. Helt sjysst faktiskt, men det blev inte så långvarigt, för John var ju lite kåt, så det blev att jaga vidare.

Han bubblade med chauffören, som sedan tog med oss in till nån jäkla hysch hysch gata någonstans i stan. Där satt flickorna ute vid sina ”beauty och karaoke salonger”. Där kunde man få köpa horor om man kände för. Vi gick till salong efter salong och tjålade med dom. 3000 baht här och 4000 där, inte billigt om man var ute efter sånt. Även här blev det inget, så chauffören tog med oss till ytterligare ett ställe som var helt anonymt från utsidan.

På det här stället var det rena kött marknaden. Vi blev satta i en soffa, jag tog en Bacardi Breezer, och John bad oss att välja ut en tjej som vi kunde få ligga med. What the fuck tänkte jag och Anders. Framför oss så var det ett stort inglasat rum, med bänkar där det satt ett 20 tal unga tjejer med nummer skyltar. Tjejerna var enligt en som jobbade där runt 20 år gamla. Jag och Anders bara skakade på huvudet och sa att här gick gränsen. Peter sa, no fucking way typ. Tjejerna som satt där inne såg lite rädda och oroliga. Inte så konstigt. Tänk själv, som tjej sitta där, medans fulla män sitter utanför och bjuder på tjejer för att sedan få ha sex med den ”utvalde”. Det kändes minst sagt olustigt att sitta där. John var lite småvild efter allt alkoholintag, men han var bra rolig att lyssna och se på. Men vi beslutade oss snabbt att här skulle vi inte vara så vi åkte vidare, och hamnade på ett ställe som hette Blue Ice Bar eller nåt sånt.

Där inne var det extremt högljutt, och vi blev placerade intill ena basen där det fanns ett bord. Och på basen stod två lätt klädda tjejer och dansade. Bara i underkläder nedtill typ. Och man satt så pass bra att tittade man upp, så såg man hela härligheten. En stund senare så gick Peter och Anders ut för att röka, och sen kom John in från rökningen. Satt där en bra stund, men varken Anders eller Peter kom tillbaka in, så vi började undra va som hänt. Jag och John gick ut varpå John ringde Peter, och Peter sa att dom var på ett disco. John trodde dom var tebax in där igen, så han gick tillbaka in och jag väntade ute. Då kom taxi chauffören och svamlade på thai och enstaka engelska ord att mina andra kompisar var på ett annat ställe, och nästan drog mig upp på hans tuk tuk. Men jag sa att vi måste vänta på John, nej nej säger chauffören och stampar gasen i botten så jag höll på att ramla ur. Han sa att han kör dit mig, sen kör han tillbaka och hämtar John. Ok, tänkte ja, lät ju sjysst.

Inne på nästa ställe så var det mer ett ställe med stripp stång och hög musik. Rätt bra musik emellanåt var det. Och tjejerna var riktigt fina. En tjej hoppa upp i knät på mig, och jag bjöd på lite dricka, små shots. Som i själva verket är smaksatt vatten. Men det var trevlig att se på tjejerna och få mysa lite med dom där, fast man visste egentligen hur det slutar. Man bjuder dom på ett antal ”shots” så de fyller sin kvot och tjänar på det. Vet inte exakt hur det fungerar, men i slutändan så handlar det att OM man vill ta med sig en tjej hem så får man betala barmamman en ”lösensumma” för att köpa ut tjejen för kvällen tror jag. Och det handlade om 2000 baht. Men så blev det inte.

Efter 1.5 timme där så började man bli jävligt trött, och det var nog dags att försöka sova. Stället stängde klockan 04.00 och det blev lite missförstånd och grejer efter stängning. Men den tjejen jag var vid där var det lugnt med. Fick hennes telefon nummer, och hon ringde dagen efter.

Vid ca 05.00 kom vi hem och vi knackade på vid John och han var übertrött och full. Jag gick in i mitt rum och lade mig för att sova. vid 9.30 gick jag upp, duschade och packade inför utcheckningen. Väckte dom andra vid 11 tiden för att sen checka ut vid 12. Vi tog en tuktuk till stationen för att fixa en minbus, och fick tag på en. Åkte till Trang, och kom fram där strax efter kl 15 på lördagen. Missade precis nästa minibus, så vi fick vänta till 16.30 till nästa buss. Sjukt varmt var det också. Vi satte oss vid ett litet men trevligt ställe vid namn Amnard. Käkade en pad thai för 30 baht, ruskigt gott. Vid 16.30 satte vi oss i den sista minibussen, som skulle ta oss ändå till Krabi Spesialisten på Lanta. Kändes skönt att man snart var hemma. Resan gick väl hyffsat bra, men föraren var inte den bästa direkt. Konstiga omkörningar och skumma nedväxlingar och inbromsningar.

Efter ca 2.. 2.5 timme så var vi äntligen på Lanta. Nu var vi äntligen hemma, bara att lämna av några resenärer längs vägen. Föraren  missade ett ställe och var tvungen att köra en u-sväng på vägen, och när han svängde så BAAAAAAAAAAAAAAAAAM så körde en moppe i full sula in i förar sidan på bussen, så hela stöt fångaren flög åt fan och mopeden flög vidare och rullade runt. Mopen föraren gled längs vägen, rullade och in på den breda trottoar kanten. Helt livlös verkade han. Ett vrål hördes och en kvinna sprang grinandes ut på vägen, och folk samlades runt omkring. Tog 1 minut och vägen var fylld med nyfikna åskådare. Vi satte oss fort på en tuktuk och begav oss hem.

Vi fick reda på att det var en polisman som hade kraschat in i vår minibus, och jag har ingen aning hur det har gått för han. Men jag tvivlar att det gick bra. Samma dag hade de skett 2 ytterligare moped krascher, då med västerlänningar som offer. Men nu blev det en thai, en polisman. Mycket jobbigt. Den kvällen kändes inte bra. Trodde vi skulle komma hem i lugn å ro, men vi anlände med buller å brak. Usch.

Over and Out // Rob

 

…Year of the Rabbit.

Så var man hemma efter lång och en omtumlande resa. Dagen innan resan, på tisdagen så såg man definitivt inte fram att åka på nån resa, men det var tvunget att göras. På kvällen innan läggdags så small det till i balkong fönstret, tänkte va fan var det där. Och det visade sig vara en fet skalbagge som kraschade.

Ganska stor var den, men harmlös. Måste ha blivit bra groggy för den rörde sig inte på flera timmar efter smällen. Lade mig hyffsat tidigt, för vi skulle möta upp John utanför Sweet and Sour vid 07.00 för att dricka nåt innan vi skulle fara iväg.

Trött och förkyld var man, och såg inte fram emot minibus resan ända ner till Penang, en tripp på ca 48 mil totalt. Minibussen var lite försenad. Den skulle kommit 07.30.. dock thai tid, så då kan man lägga på en massa minutrar. När den kom så var det bara att parkera sig i sätet och påbörja resan. Först plockade vi upp en massa resenärer efter vägen på Lanta, några skulle också åka på visa run. Resan till Trang tog påå ett ungefär mellan 1.5-2 timmar och det gick bra, lite rethosta bara, men det funkade. Det var också bra att vi hade John med oss, som för övrigt är från Singapore och gjort denna tripp ett antal gånger så han vet vad man ska göra. När vi anlände i Trang så var det bara att kliva ur bussen och ta en 5 min promenad till nästa ställe. 200 baht kostade mini bussen till Trang.

Nästa minibus kostade 100 baht och nästa stopp är Hat Yai. Nu fixade John bättre platser åt oss o bussen vilket var skönt. Och dom andra resenärerna hade fått betala 200 baht istället, så vi hade redan där sparat in 100 baht. Resan till Hat Yai gick väldigt bra också, och det var kul att se lite nya områden och så efter vägen.

Ett sätt att frakta en buffel, och förare åkte ganska fort längs de små vägarna som gick över bergen. Och gjorde tok omkörningar. Lite svårt att ta kort inifrån en minibus som hoppar å studsar på vägen, men de gick. Resan till Hat Yai tog cirkus 2.5 timme från Trang. Märkligt att den längre resan var billigare än den första. Vi kom fram i Hat Yai runt 14 tiden har jag för mig. Därifrån skulle vi få en tredje minibus, som vi hade hyrt privat av nån John kände. Så de blev bara vi fyra i bussen. Riktigt skönt var det. Innan nästa resa så blev det ett stop vid nåt thai hak för att äta.

Ett kök med en mängd olika rätter där John valde ut några så vi kunde prova allt möjligt. Det ena var det godare än det andra, och curry såsen var väldigt god. Sen var det något annat, fläsk med nån sås och det var riktigt gott också.

När vi hade ätit klart var det dags, vi satte oss och väntade på nästa minibus. Efter en liten stund kom den och det var skönt att sätta sig och få en hel stolsrad för sig själv. Bara att lägga sig och försöka vila en stund eller sova om man nu ville de. Resan till Penang skulle ta närmare 3 timmar ifrån Hat Yai. När vi kom fram till gränsen så fick vi kliva ur med väskorna och få en utstämpel i passet.

Och sen när vi fått de så gick vi till den malaysiska kontoret och fick stå i kö en liten stund. Ca 20-30 minuter tog de, så hade vi kommit in i Malaysia. Nu var det bara raka vägen till Penang. Första blicken kring landskapet i Malaysia så kändes det som att det var renare än i Thailand, med fräschare byggnader. Verkar helt okey tänkte jag.

Någon hade kört sönder sin bil, var inte så mycket kvar av den. Den fortsatta resan genom Malaysia gick bra, men vägen gillade jag inte. Det var otroligt skumpigt och guppigt, det var svårt att ligga ner och få nån vila/sömn. Fick hjärnskakning nästan. Bron över till Penang var inte så rolig att åka på. Mycket guppigt efter varje ihoplänkning. Och lång var den. Men väl framme på Penang ön så var det stora byggnader och skyskrapor. Tänkte att den här kan inte stämma efter Gunnars helvetes beskrivning av stället. Allt såg sjysst ut. En del gamla byggnader så klart, men blandat med nytt.

När vi kom fram till en gata vid 18-19 snåret, så stannade vi där Visa Run folket är. Banana Guesthouse har personal som tar hand om all visa arbete. Så det första vi gjorde var att lämna in alla pass och dokument som behövdes. MEN här fick vi vårt första rejäla bakslag. Epic Failure må jag säga. Av alla dagar på hela kalenderåret så lyckades vi pricka in Chinese New Year (Year of the Rabbit), så i princip ALLTING är stängt på hela jävla ön. Och personalen säger då att vi kan lämna in på fredag och hämta ut passen på måndag. Men vad fan gick i våra huvuden. Men tack vare John så fixade han någon form av deal, genom att betala under bordet så kunde vi få allting lite senare på fredagen. Det var det alternativet eller stanna tills på måndag. 260 RM kostar visumet, och vi fick betala 150 RM extra under bordet för att få allt klart i tid. Mycket pengar, då man har begränsad budget med sig.

Efter detta så var vi tvungna att hitta nåt ställe att bo på, så John tog med oss till nåt kinesiskt hotel, men det var ju naturligtvis fullbokat, tack vare Chinese New Year. Så vi knatade vidare längs gatorna, och jag måste säga att det här området var inte alls rent, det var äckligt och skitigt. Och 90% av alla som bodde här var indier och muslimer. Och det var inte alls som i Thailand där man blir bemött av leenden. Tvärtom här. Vi kom snabbt underfund med att här ville vi inte stanna en sekund längre än nödvändigt. Efter mycket om och men kring hotel letandet så gick vi tillbaka till Banana Guesthouse och tog in där. Det var bland de billigaste också. Jag och Anders delade rum men med varsin säng, likaså Peter och John.

Efter att ha installerat sig och duschat så var det dags för att jaga mat. John tog med oss till ett indiskt snabb mats ställe för att äta. Och maten var sisådär, men dyrt jämfört med thai mat. Kvällen var lugn och efter att ha ätit gick vi runt lite och tittade omkring. Och vi gick till en gata där det fanns några barer och nåt discotek, men det var helt värdelöst. Svindyrt var det. Nu minns jag inte var ölen kostade som Anders och John delade på, men det var itne billigt. Jag och Peter tog en pepsi var. Trodde vi skulle få en flaska var, men det var ett glas fyllt med is, med lite pepsi i. Den gick på 7 RM, väldigt dyrt. 7 RM är 70 baht. Lägg på en nolla på malaysiskt pris och du får baht priser.

Efter en runda på denna värdelösa gata så gick vi tillbaka till guesthouset och slaggade. Dagen efter så beslutade vi oss att ta en promenad bort från det indiska kvarteren mot ett shopping center. Tur nog hade det öppet på Chinese New Year så ci hade något att göra och slå ihjäl ett par timmar.

Efter ett par timmars vandrande runt i ett stort shopping centre så gick vi tillbaka till Guesthouset. Jag kollade för övrigt upp vad en ny kamera skulle kosta, och det visade sig att den skulle varit ca 6000 baht billigare att köpa den i Malaysia än i Thailand. Så elektronik verkar vara billigare där, men kläder och mat är mycket dyrare än i Thailand. Nej, i Malaysia skulle jag vägra att bo i, och ens befinna mig i igen.

Fredagen kom och man vaknade tidigt, var dags att checka ut innan kl 12. Och innan de så gick jag, Peter och John ut på en liten tur igen. John var ute efter någon sorts soya, så vi gick runt på lite små butiker för att leta.

Fanns mycket skumma saker att se i de små butikerna. Tillplattae ankor som var upphängda, suspekta korvar, och mystiska saker i plast buttor. Men det var lite kul att se nytt. Men vi räknade ner timmarna tills vi skulle få passen klara. Klockan 16 skulle dom komma. Efter vår lilla promenad så gick vi tillbaka till rummen för att packa våra väskor och checka ut.

Banana Guesthouse är ingen hit direkt, billigt må det vara, men någon hög standard är det inte. Väggarna såg ut att vara temporära väggar som man kan flytta. Sängarna var osköna, och inget täcke. Bara ett lakan och en enkel filt. Badrummet var väldigt enkelt och litet. Duschen var så jävla dålig att efter man tvålat in sig så var de så dålig sprut i duschen att man knappt fick av sig tvålen. Inte nog med det, det var pubishår på toalett ringen när vi kom dit. Så ingen riktig städning. Och att man fick betala deposit 10 RM för en handduk. Only in Malaysia. Men det var skönt att checka ut, och slippa rummen. När vi hade gjort det så satt vi helt enkelt nere i ”lobbyn” utanför och väntade och väntade, räknade ner timme efter timme. Det var en lång väntan. Och en hel del turister kom och gick, och en hel del originalare.

Ca 15.30 skulle vår minibus komma för att hämta oss, så allt var redo när vi skulle åka efter att mottagit våra pass. Minutrarna tickade på sakta, men säkert. En liten oroande känsla fanns där. Tänk om vi inte skulle få student visum. Vad skulle hända då? För innan hela resan så sade skolan att det har hänt att studenter som sökt just i Penang hade fått avslag, så chanserna fanns för det.

Klockan blev 15.30, men ingen minibus hade kommit. 15.45, fortfarande ingen minibus och inget pass än. Folk hade samlat sig och var redo att hämta ut. Exakt kl 16.00 kom en av personalen på moppe med en box. Det var passen. Men fortfarande syntes inte minibussen till. Nu var frågan, hade vi fått visumet eller inte. Alla ville ha passen, och det blev trångt vid disken. John tog våra kvitton, och räckte över dom, och vi fick våra pass i handen…

Fortsättning följer….

Over and Out // Rob