…One night in Vientiane, Part 2

Sista dagen/kvällen innan vi plockar upp visumet och börjar den långa resan hem.

Så vi knatade nerför gatan, nyduschad och hungriga som vargar, och vi gick förbi Tyson Kitchen, och där satt Kristoffer ifrån Christies i Ban Phe. Ibland är världen bra liten. Maten på Tyson var helt okey, jag tog en pizza där med mozarella ost på bara, och öste på lite parmesan oxå. Riktigt good, men för tok på liten. Senare på kvällen så gick vi till Rooftop Bar, och där blev vi i ett par timmar. Kristoffer kom dit också, samt alla andra oxå, Thomas och David. Blev ett par utsikts bilder därifrån, ner på marknaden nedanför. Thailand kan ses på andra sidan av floden.

Vi blev kvar där ett par timmar mot midnatt. När det var dags att bege sig så splittrades alla. David tog sig hemmåt mot hotellet, Thomas följde med nån brud som han suttit och pratat med. Jag, Johan och Kristoffer åkte vidare till nåt Live music ställe tillsammans med Gareth och hans nyhittade tjej. Men det stället sög rejäl kamelpung. Live musiken, om det ens var musik, var bara ett evigt skrålande. Det bokstavligen gjorde onte i öronen. Hur fan kan man ens lyssna på nåt sånt och sen tycka stället är bra. Det var ren diskant, som knivar i öronen. Det var ju tjejer man ville se, och träffa. Och nån tog med oss i samma byggnad, men vi fick gå en bit. Genom korridorer, med skumma dörrar på varsin sida, gick igenom vad som såg ut som ett ”slakt rum”. Och sen genom flera korridorer och slutligen kommer vi till ett stort rum med soffor, porr belysning och en bar i hörnan. Men inte en käft där. Någon gammal kärring kom in och vi fick ”beställa” några tjejer. Kändes inte ok för mig. Men satt kvar ändå. Men det sög riktigt ordentligt, Kristoffer satt och snackade med en tjej som hade kommit in. Men vi drog oss tillbaka efter en stund.

Jag och Johan drog vidare in mot hotellet igen, och allt var i stort sett stängt. Hungrig var vi. Det fanns ett öppet stället, nån bar av nåt slag. Vi gick in dit, men när vi kom in och såg oss omkring, så gick vi ut lika fort som vi gick in. Det var 60 plussare där, och alla tjejer som var där var i stort sett bottenskrapet från kvällen. Dvs alla ladyboys som inte lyckats hitta nåt. Crap ställe. Vi beslutade oss att gå ner mot parken för att kolla om det fanns mat. Men på vägen ner dit så fick vi följeslag av en ladyboy, och herregud hur det såg ut. Medans vi gick längs med gatan, gick hon/han 5 meter bakom och gjorde en massa konstiga puss ljud, och ville följa med oss hem och hela den biten. Men det fanns inget öppet där nere heller, så vi gick tillbaka, med han/hon släpandes efter med sina ljud. Suck. Vid korsningen så tog jag vägen tillbaka till hotellet, Johan gick vidare för att hitta mat. Ladyboyen stog vid t-korsningen och tittade åt båda hållen, gjorde pussljud och visste inte vad hon/han skulle ta sig till. Så enkelt var det att bli av med denna.

Dagen efter var det bara att checka ut, och fixa en taxi till ambassaden för att vänta tills dom öppnar så vi kunde ta ut passet. I och med att visumet var gratis så gick det rätt fort att vänta sitt nummer och sen hämta ut. När vi väl fått det var det bara att hugga tag i en taxi och dra fortare än kvickt till gränsen, för att komma före den stora massan.

Efter lite bilåkande, vänta i köer så var allt klart. Inne i Thailand igen, med nytt visum för 60+30 dagar till. Så gott. Resan hem gick smidigt, Johan körde hela vägen. Vi stannade till utanför Khon Kaen för att kolla på Bumblebee från Transformers som munkade hade byggt. Riktigt najs. Och återigen så fick vi aldrig se bergen i dagsljus, utan i beckmörker. Vi blev stoppad i en polis kontroll återigen, men det gick bra denna gång. Polisen blev riktigt glad när det var faranger i bilen och började prata engelska. Men det var bara att köra vidare. Vi kom hem runt midnatt, så det var inte så mycket mer att göra än att hoppa i säng. Hela resan gick bra.

…One night in Vientiane, Part 1

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan visa runen vi gjorde. Har inte riktigt haft ork att sitta så mycket vid datorn.

Den 15:e Januari började resan strax efter kl 21.00 thai tid. Det blev jag, Johan, Thomas och David som åker i Davids bil. Johan körde. Spännande att göra en liten road trip, eller liten och liten. Blev ju trots allt ca 70 mil enkel väg mitt i natten. Men det var rätt roligt tyckte jag. Skönt att komma iväg lite, om så det bara var i ett par dagar. Att se något annat, eller ja, det lilla man kunde se mitt i natten då man inte såg ett skit efter vägen. Hade vart roligt att se bergen och bergspassen man åker igenom, men det var mitt i natten så det var i stort sett beck svart.

Åkte igenom många polis kontroller och på den tredje, strax utanför Khon Kaen så blev vi in vinkade. Johan rullade ner fönstret och polisen började prata om att vi hade legat i höger fil för länge, ja som om han skulle kunnat se de. Men det var ju för att vi var faranger. Så han ville att vi skulle åka in till stationen, eller vänta på nån snubbe från stationen att komma dit. ”Oh come on man” sa Johan, ”200 baht and we go”. Varvid polisen skrattar och tar pengarna och vi kan åka igen. Land of corruption!

Vi gjorde några stop under vägen för att tanka och köpa lite proviant. Runt 05.00 tiden anlände vi till Nongkhai och till gränsen till Laos. Parkerade bilen bakom 7/11 och knatade bort mot gränsen och för att köpa visum in till Laos för 1300 baht. Det gick smidigt. Första gången var det för mig, så man hade inte mycket koll. Vi anlitade ingen Visa Run bolag utan gjorde allting själva. Johan hade ju gjort allt själv förut, så det var ju skönt att man hade nån med sig som visste hur man skulle gå till väga. När det var fixat var de bara att köpa en buss biljett och sätta sig på bussen över Friendship Bridge. Från vänster trafik till höger blev det också. Väl vid pass kontrollen så gick det smidigt, och vi kom igenom riktigt snabbt. Så då var det bara att fixa en taxi in till ambassaden.

Vi lyckades deala till oss en, och denna människa kör som en jävla idiot.  Körde mer på vänster sida än på höger och en hel del på insidan av filen och omkörningar som var rent idiotiska. Det blev en upplevelse. Och det märks att det det var fattigare här än i Thailand. Många sido vägar var bara grusade. Väl framme vid ambassaden så var det bara att fixa i ordning alla papper, limma fast kortena på ansökan, sätta sig i kö och invänta tills dom öppnar för imlämning. Vi fick rätt så låga nummer, mellan 80 och 95 så vi skulle inte få vänta så länge dagen efter. Dessutom så var ju visumet gratis, någon promotion dom har fram till sista februari.

Efter detta var det att hugga en taxi igen och köra in till inner stan, vi hade inte bokat nåt hotell, utan tänkte göra en drop in. Vi gick runt lite, men det var fullt, vi kollade hotels.com och tripadvisor, hittade ett som heter Memory Hotel, som Johan förbokade. Men vi läste inläggen om detta och det verkade vara ett riktigt skit ställe, men vi gick mot stället, varvid vi såg ett annat, Sunbeam Hotel, vi droppade in där och kollade. Det fanns 3 rum lediga, Joha och jag tog ett varsitt, och Thomas och David delade på ett. Gick på ca 1200 baht inkl frukost. Och det var rätt rent och rummen var riktigt stora och rymliga. Så detta blev det.

Tog en snabb dusch, sen gick jag och Johan ner länges gatan för att hitta nåt lätt att käka. Vi hittade Little Hanoi och gick in där och beställe en sandwich som inte var helt fel. Dessutom satt två fransyskor bakom oss, ena var sjukt snygg. Hade inte ätit så mycket innan, så denna satt fint. Efter de gick vi tillbaka till rummen, och försökte sova lite då man inte fått nån sömn alls under vägen. 2 timmar och en dusch senare så var det dags att gå ut igen. Vi strosade ner på gatan igen och där satt en person vi båda kände och vi båda täntke, ”What the fuck……”…  fortsättning följer.