…Year of the Rabbit.

23 01 2011

Så var man hemma efter lång och en omtumlande resa. Dagen innan resan, på tisdagen så såg man definitivt inte fram att åka på nån resa, men det var tvunget att göras. På kvällen innan läggdags så small det till i balkong fönstret, tänkte va fan var det där. Och det visade sig vara en fet skalbagge som kraschade.

Ganska stor var den, men harmlös. Måste ha blivit bra groggy för den rörde sig inte på flera timmar efter smällen. Lade mig hyffsat tidigt, för vi skulle möta upp John utanför Sweet and Sour vid 07.00 för att dricka nåt innan vi skulle fara iväg.

Trött och förkyld var man, och såg inte fram emot minibus resan ända ner till Penang, en tripp på ca 48 mil totalt. Minibussen var lite försenad. Den skulle kommit 07.30.. dock thai tid, så då kan man lägga på en massa minutrar. När den kom så var det bara att parkera sig i sätet och påbörja resan. Först plockade vi upp en massa resenärer efter vägen på Lanta, några skulle också åka på visa run. Resan till Trang tog påå ett ungefär mellan 1.5-2 timmar och det gick bra, lite rethosta bara, men det funkade. Det var också bra att vi hade John med oss, som för övrigt är från Singapore och gjort denna tripp ett antal gånger så han vet vad man ska göra. När vi anlände i Trang så var det bara att kliva ur bussen och ta en 5 min promenad till nästa ställe. 200 baht kostade mini bussen till Trang.

Nästa minibus kostade 100 baht och nästa stopp är Hat Yai. Nu fixade John bättre platser åt oss o bussen vilket var skönt. Och dom andra resenärerna hade fått betala 200 baht istället, så vi hade redan där sparat in 100 baht. Resan till Hat Yai gick väldigt bra också, och det var kul att se lite nya områden och så efter vägen.

Ett sätt att frakta en buffel, och förare åkte ganska fort längs de små vägarna som gick över bergen. Och gjorde tok omkörningar. Lite svårt att ta kort inifrån en minibus som hoppar å studsar på vägen, men de gick. Resan till Hat Yai tog cirkus 2.5 timme från Trang. Märkligt att den längre resan var billigare än den första. Vi kom fram i Hat Yai runt 14 tiden har jag för mig. Därifrån skulle vi få en tredje minibus, som vi hade hyrt privat av nån John kände. Så de blev bara vi fyra i bussen. Riktigt skönt var det. Innan nästa resa så blev det ett stop vid nåt thai hak för att äta.

Ett kök med en mängd olika rätter där John valde ut några så vi kunde prova allt möjligt. Det ena var det godare än det andra, och curry såsen var väldigt god. Sen var det något annat, fläsk med nån sås och det var riktigt gott också.

När vi hade ätit klart var det dags, vi satte oss och väntade på nästa minibus. Efter en liten stund kom den och det var skönt att sätta sig och få en hel stolsrad för sig själv. Bara att lägga sig och försöka vila en stund eller sova om man nu ville de. Resan till Penang skulle ta närmare 3 timmar ifrån Hat Yai. När vi kom fram till gränsen så fick vi kliva ur med väskorna och få en utstämpel i passet.

Och sen när vi fått de så gick vi till den malaysiska kontoret och fick stå i kö en liten stund. Ca 20-30 minuter tog de, så hade vi kommit in i Malaysia. Nu var det bara raka vägen till Penang. Första blicken kring landskapet i Malaysia så kändes det som att det var renare än i Thailand, med fräschare byggnader. Verkar helt okey tänkte jag.

Någon hade kört sönder sin bil, var inte så mycket kvar av den. Den fortsatta resan genom Malaysia gick bra, men vägen gillade jag inte. Det var otroligt skumpigt och guppigt, det var svårt att ligga ner och få nån vila/sömn. Fick hjärnskakning nästan. Bron över till Penang var inte så rolig att åka på. Mycket guppigt efter varje ihoplänkning. Och lång var den. Men väl framme på Penang ön så var det stora byggnader och skyskrapor. Tänkte att den här kan inte stämma efter Gunnars helvetes beskrivning av stället. Allt såg sjysst ut. En del gamla byggnader så klart, men blandat med nytt.

När vi kom fram till en gata vid 18-19 snåret, så stannade vi där Visa Run folket är. Banana Guesthouse har personal som tar hand om all visa arbete. Så det första vi gjorde var att lämna in alla pass och dokument som behövdes. MEN här fick vi vårt första rejäla bakslag. Epic Failure må jag säga. Av alla dagar på hela kalenderåret så lyckades vi pricka in Chinese New Year (Year of the Rabbit), så i princip ALLTING är stängt på hela jävla ön. Och personalen säger då att vi kan lämna in på fredag och hämta ut passen på måndag. Men vad fan gick i våra huvuden. Men tack vare John så fixade han någon form av deal, genom att betala under bordet så kunde vi få allting lite senare på fredagen. Det var det alternativet eller stanna tills på måndag. 260 RM kostar visumet, och vi fick betala 150 RM extra under bordet för att få allt klart i tid. Mycket pengar, då man har begränsad budget med sig.

Efter detta så var vi tvungna att hitta nåt ställe att bo på, så John tog med oss till nåt kinesiskt hotel, men det var ju naturligtvis fullbokat, tack vare Chinese New Year. Så vi knatade vidare längs gatorna, och jag måste säga att det här området var inte alls rent, det var äckligt och skitigt. Och 90% av alla som bodde här var indier och muslimer. Och det var inte alls som i Thailand där man blir bemött av leenden. Tvärtom här. Vi kom snabbt underfund med att här ville vi inte stanna en sekund längre än nödvändigt. Efter mycket om och men kring hotel letandet så gick vi tillbaka till Banana Guesthouse och tog in där. Det var bland de billigaste också. Jag och Anders delade rum men med varsin säng, likaså Peter och John.

Efter att ha installerat sig och duschat så var det dags för att jaga mat. John tog med oss till ett indiskt snabb mats ställe för att äta. Och maten var sisådär, men dyrt jämfört med thai mat. Kvällen var lugn och efter att ha ätit gick vi runt lite och tittade omkring. Och vi gick till en gata där det fanns några barer och nåt discotek, men det var helt värdelöst. Svindyrt var det. Nu minns jag inte var ölen kostade som Anders och John delade på, men det var itne billigt. Jag och Peter tog en pepsi var. Trodde vi skulle få en flaska var, men det var ett glas fyllt med is, med lite pepsi i. Den gick på 7 RM, väldigt dyrt. 7 RM är 70 baht. Lägg på en nolla på malaysiskt pris och du får baht priser.

Efter en runda på denna värdelösa gata så gick vi tillbaka till guesthouset och slaggade. Dagen efter så beslutade vi oss att ta en promenad bort från det indiska kvarteren mot ett shopping center. Tur nog hade det öppet på Chinese New Year så ci hade något att göra och slå ihjäl ett par timmar.

Efter ett par timmars vandrande runt i ett stort shopping centre så gick vi tillbaka till Guesthouset. Jag kollade för övrigt upp vad en ny kamera skulle kosta, och det visade sig att den skulle varit ca 6000 baht billigare att köpa den i Malaysia än i Thailand. Så elektronik verkar vara billigare där, men kläder och mat är mycket dyrare än i Thailand. Nej, i Malaysia skulle jag vägra att bo i, och ens befinna mig i igen.

Fredagen kom och man vaknade tidigt, var dags att checka ut innan kl 12. Och innan de så gick jag, Peter och John ut på en liten tur igen. John var ute efter någon sorts soya, så vi gick runt på lite små butiker för att leta.

Fanns mycket skumma saker att se i de små butikerna. Tillplattae ankor som var upphängda, suspekta korvar, och mystiska saker i plast buttor. Men det var lite kul att se nytt. Men vi räknade ner timmarna tills vi skulle få passen klara. Klockan 16 skulle dom komma. Efter vår lilla promenad så gick vi tillbaka till rummen för att packa våra väskor och checka ut.

Banana Guesthouse är ingen hit direkt, billigt må det vara, men någon hög standard är det inte. Väggarna såg ut att vara temporära väggar som man kan flytta. Sängarna var osköna, och inget täcke. Bara ett lakan och en enkel filt. Badrummet var väldigt enkelt och litet. Duschen var så jävla dålig att efter man tvålat in sig så var de så dålig sprut i duschen att man knappt fick av sig tvålen. Inte nog med det, det var pubishår på toalett ringen när vi kom dit. Så ingen riktig städning. Och att man fick betala deposit 10 RM för en handduk. Only in Malaysia. Men det var skönt att checka ut, och slippa rummen. När vi hade gjort det så satt vi helt enkelt nere i ”lobbyn” utanför och väntade och väntade, räknade ner timme efter timme. Det var en lång väntan. Och en hel del turister kom och gick, och en hel del originalare.

Ca 15.30 skulle vår minibus komma för att hämta oss, så allt var redo när vi skulle åka efter att mottagit våra pass. Minutrarna tickade på sakta, men säkert. En liten oroande känsla fanns där. Tänk om vi inte skulle få student visum. Vad skulle hända då? För innan hela resan så sade skolan att det har hänt att studenter som sökt just i Penang hade fått avslag, så chanserna fanns för det.

Klockan blev 15.30, men ingen minibus hade kommit. 15.45, fortfarande ingen minibus och inget pass än. Folk hade samlat sig och var redo att hämta ut. Exakt kl 16.00 kom en av personalen på moppe med en box. Det var passen. Men fortfarande syntes inte minibussen till. Nu var frågan, hade vi fått visumet eller inte. Alla ville ha passen, och det blev trångt vid disken. John tog våra kvitton, och räckte över dom, och vi fick våra pass i handen…

Fortsättning följer….

Over and Out // Rob


Åtgärder

Information

One response

23 01 2011
Mats

meeeeeeeeeeeer nuuuuuu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: